Confused is only the beginning..
En miljard tankar snurrar i huvudet. Ångesten har börjat krypa sig på. 5 veckor. 5 veckor sen är det hejdå till det som vart mitt hem de senaste 7 månaderna. Gatorna jag går på dagligen, platserna jag besöker flera gånger i veckan. Vanorna. Möjligheterna. Livet. Men det är inte det som skrämmer mig mest. Det som är ångestfyllt är faktiskt att återvända. Att återvända till ett ställe jag kallat mitt hem i så många år. Gatorna jag gått på hundratals gånger. Kommer det vara hem? Är det ens hem bara för att man har bott där längst? Att återvända till samma vanor. Att återvända till samma platser. Att återvända till samma liv. Det är där ångeskänslorna kryper upp. Allting kommer att vara likadant. Jag förväntar mig inget annat. Men problemet är bara att jag inte är likadan längre.
Ni får inte missförstå mig. Självklart längtar jag efter att få träffa vissa människor, självklart finns det fördelar med att åka tillbaka. Men just nu tar ångesten över. Jag vill inte vara samma person som när jag åkte. Jag vill inte göra samma saker som innan. Och bara tanken av att gå till birger jarl en fredagskväll vill jag spy på. Jag vill inte känna att jag tar seg bakåt. Bakåt i samma fotsteg som jag redan gått.
Jag menar inte att jag var en sämre person innan jag åkte. Och jag menar inte att mitt liv var dåligt innan jag åkte. Det var jätte bra. Det var mer än bra. Jag trivdes i Uppsala då mer än jag gjort på flera år. Det är mer tanken på att återvända, och allt ska vara likadant. Som om ingenting har hänt där emellan. Det var en bra tid för mig då. Men jag är en annan person nu. Jag vet inte hur jag passar in längre. För hur kul det än ska bli att träffa alla, och hur skönt det än kommer vara att äta mammas mat och inte behöva tänka på hyra eller giftspindlar och kackerlackor som kryper in genom fönstret, så kommer en del av mig finnas kvar utanför det hela. Utanför Uppsala. Utanför Sverige. Och den delen kommer jag inte få tillbaka föränn jag åker någon annanstans.
♥
