Pura Vida
Tiden går så himla snabbt. Ibland för snabbt. Men när jag tänker tillbaka på de senaste 7 månaderna i mitt liv så känns det definitivt som jag hunnit med jättemycket. Samtidigt som det känns som det bara sa svish, och nu är det dags för ett annat kapitel en liten stund.
Jaco och Costa Rica blev snabbt mitt hem. Det var längesen jag kände mig så hemma på ett ställe. Tror nästan att jag aldrig har kännt mig så extremt lycklig där jag är/bor, utan att längta någon annanstans. Till och med när jag bodde i Australien så längtade jag hem då och då, längtade efter att resa mera, längtade efter att se mer av världen. När jag är i Sverige brukar jag tycka att det är okej i några månader, men sedan blir jag snabbt rastlös och längtar efter äventyr, stränder, vågor och andra kulturer. Här känner jag bara att jag har allt jag behöver. Jag har lärt känna så extremt fina vänner här. Och i hela staden är det en slags gemenskap som jag aldrig upplevt förut. Ibland känns det som staden är lite för liten, och att alla känner alla. Men ibland är det just det som är så himla fint med. Att jag inte kan gå ner för gatan utan att stanna och hälsa på någon, prata lite och sen gå vidare för att 2 minuter senare stöta på en till som jag känner. Och jag kan känna att i Sverige, och på många andra ställen kan folk tycka det är jobbigt att ständigt stöta på alla man känner, och att inte få kunna vara ifred. Som när människor ser någon dom känner, tittar bort, och går förbi! Något som jag aldrig har förstått mig på! Här är det en helt annan mentalitet. Ingen vill vara ifred. Alla vill hälsa, prata, hänga, skratta, skämta och umgås hela tiden! Och det gör så att man får extremt mycket kompisar, och att man ständigt har kul. Det är aldrig tråkigt. Aldrig. Till och med dom tråkigaste dagarna, är aldrig ens i närheten av tråkiga.
En annan sak som gör att jag aldrig vill lämna det här stället är hur mycket folk upskattar livet här. Varje dag hör du folk prata om hur underbart livet är. Det sprider så extremt mycket glädje och positivitet i luften. Det spelar ingen roll hur hårt du jobbar, eller hur mycket du har att tänka på. På eftermiddagen går du och tittar på solnedgången och andas in den ljumna saltvattensluften och påminns om hur vackert livet är. Alla går ut och umgås på kvällarna. Gifta par som unga ensamma travelers och surfinstruktören nere på stranden. Alla ses på kvällarna över några öl och umgås helt enkelt. Istället för att stanna hemma och titta på TV och tänka på att man måste jobba morgonen efter. Jag menar inte att alla festar varje kväll, men Umgås. Himla himla trevligt tycker jag!
Med mentaliteten att man ska njuta av livet, och verkligen ta vara på varje dag, och att faktiskt se folk leva på just det sättet är uppfriskande. Det är så jag vill leva resten av mitt liv. Därför har jag valt ett hem där jag känner mig extremt levande och lycklig varenda himla dag! Det är sån jag är, det är så jag vill leva, och det är sånna likasinnade människor som jag vill omringa mig själv med.
Tanken av att lämna mitt underbara hem i några månader skrämmer mig. Om en vecka packar jag ihop min lägenhet och sätter jag mig på ett plan härifrån. Jag har haft extremt mycket panikkänslor över den tanken. Men äntligen så känns det okej. Jag ska åka hem till min underbara mamma, syster, bror, mormor, kusiner, familj och vänner som jag, vissa av dom, inte har träffat på 20 månader! Nästan 2 år! Och jag vet att jag kommer hem till extremt mycket leenden, kärlek och varma kramar (förhoppningsvis varma sommarnätter också!), så det känns faktiskt jättemysigt! Det som gör att det känns ännu mer okej är att jag kommer vara tillbaka där jag vill vara om bara några månader igen. No biggie. I can do this! Låt nästa äventyr börja!
<3
