Paulas Blogg

Detta satt jag och skrev på första planet.

Jag visste inte att det fanns så mycket tårar i mig. Jag har alltid trott att jag var "made of stone" och att jag inte kunde gråta! Men jag inser nu att jag aldrig hade något att gråta för helt enkelt.

Jag ska ut på äventyr. Stora äventyr. För vissa kanske det kan ses som litet.. "Bara 7 månader", men för lilla mig är detta jätte stort. Och det har hela tiden kännts hur kul som helst. Folk har frågat "hur känns det?" och jag har svarat "bra!","roligt!","spännande!" osv.. Det jag inte fattat föränn nu, när jag faktiskt sitter på planet, är hur mycket jag kommer att sakna mitt vanliga liv, som jag ville bort ifrån. Självklart vill jag det fortfarande, men jag insåg nu att det inte är så lätt att bara ta sitt pick och pack och bara åka. Hur mycket roligt som än väntar, och hur bra det än är dit man ska, så lämnar man alltid något bakom sig.

Jag skämtade bort det, det kändes inte verkligt, jag fattade inte. Men sen vid första riktiga Hejdå-kramen på flygplatsen; då kom tårarna. Helt av sig själv dessutom. Jag behövde inte ens försöka!! Det var jobbigare än vad jag trodde att säga hejdå. Att säga Hejdå till alla mina fina fina vänner och min fina familj. Jag är så otroligt lyckligt lottad över att ha så mycket fina människor runt omkring mig som älskar mig. Och när jag sedan var ensam, inne på flygplatsen, det var först då jag fattade att jag skulle lämna alla.

När jag precis satt mig på planet kom det lite mer tårar. Okej, där ljög jag, lite var det inte. I cried like a baby rent utsagt. Hon i flygplansstolen bredvid småstirrade lite på mig när jag satt där och läste ett fint brev jag fått, och tårarna bara rann.

Jag läste klart brevet och kände att jag ville svara på det direkt. Så jag tog upp mobilen, men precis då börjar planet röra på sig, så jag stoppar ner den igen, sätter mig och kollar ut genom fönstret, tänker på alla mina fina och snyftar lite till.

Sen lyfter planet och vi åker in i det gråa täcket som Sverige hösten så snällt bjuder på. Snyftar lite till. Damen bredvid glor fortfarande. Visste inte att det skulle kännas såhär jobbigt.

Sen plötsligt så syns en ill-rosa himmel och det gråa molnen blir som en matta under oss. Jag kollar upp mot den vackra himlen och då vänder allt. Jag påminns om varför jag gör detta. Allt känns lättare. Jag ska ut på nya äventyr och alla mina älskade nära och kära stöttar mig till 100%. Och det bästa av allt: Dom finns kvar när jag kommer hem. Dom finns där och lyssnar på mina historier om allt jag varit med om.

Så nu ska jag ta ett bett på min flygplansmacka och blicka frammåt. Mot nya upplevelser och nya äventyr.

Paula
♥