En vecka och två dagar.
Ibland när jag sitter på färjan till Manly, så vill jag bara sitta där. Länge. Låta skön musik strömma in i mina öron och känna hur det guppar. Bara lyssna, och känna, och inte tänka. För när jag börjar tänka så kommer tankarna om hur stressad jag är. Om hur jag ska flytta hem snart, vare sig jag vill eller inte. Om hur jag snart bara har en vecka kvar. Om hur jag måste hinna med surflektioner, packa, flytta, träffa alla mina fina, fira Andrea och allt annat jag vill hinna göra inom loppet av en vecka och två dagar. En vecka och två dagar. Då lyfter planet. Och jag kommer att sitta på det. Jag intalar mig själv att det kommer att bli bra. Det har jag gjort ganska länge nu. Det blir jätte bra, vintern kommer här och sommaren kommer i Sverige. Det blir jätte bra, jag får träffa alla som jag saknat igen. Det blir jätte bra, jag står inte kvar här och trampar vatten på ett skit jobb. Det blir jätte bra. Men blir det verkligen det? Jag vet inte. Och jag tror jag bara är lite rädd för tanken att åka hem. Jag vet inte varför. Jag har ju vart där tusen gånger. Men jag kan inte förklara det. Allting kommer förändras. Jag kommer vara ifrån min andra halva, som jag mer eller mindre spenderat varenda dag och natt med de senaste 7 månaderna. Ja, allting kommer att förändras. Men nu får vi hoppas att det förändras till något bra!
Ni kanske tycker att jag gör en jätte stor grej av det hela och helt enkelt tycker att jag ska sluta gnälla. Men sluta läs i så fall. Då kan ni gå någon annanstans.
Det känns jätte jätte jätte jätte skönt att jag ska till Alperna först. Innan jag kommer hem på riktigt. Då får jag lixom landa halvvägs och ta in det. Umgås med mina efterlängtade bröder och pappa, och ja, rensa tankarna lite. Men sen kommer jag hem. Den 23 tror jag bestämt. Och ja.. snälla, låt det bli jättebra! 
Igår efter surfingen landade jag på Micky's där Andrea satt och pluggade. Jag åt godaste soltorkade tomat risotton och drack kaffe. Och ja, det kanske var sista gången jag gjorde det...
♥
