Paulas Blogg

Mamma berättade ikväll om en kund till henne, som berättade om hans lillasysters man. Den mannen var en, som ni kanske läst i tidningen, som sveptes bort av vågorna när det stormade så mycket för någon månad sedan. Han jobbade med sitt filmteam och dom tittade efter ett ställe att filma på, där dom antagligen skulle filma en stormig scen, och så gick den ena åt ett håll, den andra åt ett annat och sen kom den ena aldrig tillbaka. Och det var den här kundens svåger.

Så himla himla himla hemskt att jag började gråta när hon berättade det. Med ett nyfött barn och två andra barn så finns bara mamman kvar utan den hon planerat att spendera resten av sitt liv med. Bara sådär. Så himla oväntat.

Jag ryser bara jag tänker på sådant. Men det får mig mest att tänka på att man måste måste ta vara på livet. Man måste leva, och inte bara "vara". Jag tänker ofta på sådant, och försöker då göra någonting åt det jag är missnöjd med. Just för att det som finns omkring mig, personerna, min vardag, händelserna och så vidare, ska bli så bra, lyckliga och smärtfria som möjligt. Man har inte tid att slösa. Även fast man kanske tror att man har hela livet på sig, så kan man ju faktiskt bli borsvept av en våg bara sådär, eller annat sådant som är mera sannolikt. Man vet verkligen aldrig. Om man mår dåligt över någonting, om man tycker någon är dum, om man bara är, istället för att leva, om man ligger och deppar och väntar på bättre tider, om man mest tycker livet är jobbigt, istället för så underbart som det faktiskt kan vara så försök försök försök att göra någonting åt det. Det kommer självklart alltid finnas bättre stunder och sämre stunder, men försök att göra det bästa av varje stund.

Jag har alltid sett mig själv som en väldigt livsglad person. När jag var yngre levde jag verkligen i min egna värld och tyckte inte att någonting var jobbigt. När jag flyttade ifrån alla mina kompisar när jag precis gått ut 6års och jag hade mina bästa kompisar här, och allt annat som var tryggt och bra. Så flyttade vi till ett land där alla bara pratade arabiska och engelska och jag pratade inte någon av dom. Jag var tvungen att gå i skolan och försöka lära mig både språket som läraren pratade och vad hon försökte lära ut. Jag var helt plötsligt tvungen att försöka hitta ett nytt hemma, som skulle vara lika tryggt och bra. Och när mamma då frågade mig om jag tyckte det var jobbigt att vi flyttat, och om jag saknade Sverige och mina kompisar och så, så sa jag "Det har jag inte tid att tänka på, det finns ju så mycket kompisar här med och så mycket roligt att göra". Jobbigt fanns lixom aldrig för mig.

Det förändras ju självklart, och jag har efter det både varit det lyckligaste och gladaste jag vet, och det ledsnaste och deppigaste jag vet. Men när man är i det mörkaste stället man har varit på, så måste man någonstans försöka tänka att nu kan det bara bli bättre, eller det skulle ju kunna vara så mycket värre. Och sen så får man inte glömma att det är inne i ditt huvud deppigheten sitter. Ingen annanstans. Det är därför också bara du som kan ta itu med det. Man får någonstans bestämma sig att "Nu tänker jag må bättre". Och så gör man allting för att göra det. Om det då är saker/personer/omgivninen som försämrar ditt "må-bättrande" så måste man göra någonting åt det med. Hur jobbigt det än är. Man väljer lixom sin omgivning själv. Man väljer själv hur man vill leva sitt liv. Det är ingen annan som väljer åt en.
Så det är så himla synd att slösa det med att vara missnöjd eller bara tycka att det är jobbigt. För som sagt, den där vågen kan alltid komma imorgon och svepa bort dig. Så lev! Istället för att bara va.