Paulas Blogg

 

Det var snart ett halvår sedan jag lämnade Sverige. Den 13 Januari tror jag det var. Det var vinter och iskallt ute och jag var less. Jag hade längtat alldeles för länge och jobbat alldeles för mycket, och äntligen var det dags. Alla frågade hur länge jag skulle vara borta. Till jobbet sa jag några månader eller något - så länge pengarna räcker. Till andra sa jag "föralltid"! Sanningen var att jag inte visste. Jag visste att jag ville bort från Sverige ett tag. Jag visste att jag ville tillbaka till Centralamerika och kanske till och med Sydamerika om det gick. Jag visste att jag kunde vara borta minst 3-4 månader med pengarna jag hade. Resten var ganska oplanerat och öppet, som det ska vara.

 

Så den 13 Januari satte jag mig på ett plan till Bryssel, och efter 24 timmar i Bryssel så satt jag på ett plan till Mexiko. Ganska spänd med olika förväntningar. Förväntningar om att träffa roliga människor, se vackra platser, lära mig lite spanska, kanske lära mig spela gitarr, förhoppningsvis lära mig surfa, kanske ta dykcert och lite andra saker. Jag visste vad mitt första stopp i Mexiko skulle vara, men vart jag skulle efter hade jag ingen aning om. 

 

Det blev Tulum (Mexico) - Caye Caulker (Belize) - San Ignacio (Belize) - Antigua (Guatemala) - Caye Caulker (igen..) - Utila (Honduras) - Antigua (Guatemala) - San Pedro La Laguna (Guatemala) - San Marcos La Laguna (Guatemala) -  El Tunco (El Salvador) - Leon (Nicaragua) - Granada (Nicaragua) - Isla de Ometepe (Nicaragua) - San Juan del Sur (Nicaragua) - Corn Islands (Nicaragua) - San José (Costa Rica) - Dominical (Costa Rica) - Jaco (Costa Rica) - Dominical - Jaco - Dominical - Santa Teresa (Costa Rica) - Jaco (en sista gång) - Puerto Escondido (Mexico) - Barra de la Cruz (Mexico) - Puerto Escondido! 

 

På varenda ställe har jag träffat fantastiska människor. Så himla fina, likasinnade, underbara nya vänner som vissa av dom säkert kommer att vara vänner livet ut! Vi har varit allt från två personer som rest ihop, till tre, fem, nio, tolv. Stora resefamiljer. Vänner som man lär känna blixtsnabbt och hur bra som helst bara för att man spenderar 24 timmar om dygnet ihop. Efter några dagar kan man deras humor och deras favoritmaträtt, och efter någon vecka eller två så kan man deras livshistoria och man kan allt om varandra. Bästisar på några dagar ungefär. Intensivt och konstigt, men så är det. 

 

Jag och Anika (som jag rest med till och från i ungefär 3 1/2 månad) pratade om en sak här om dagen. De flesta av våra reskompisar, som vi reste med under en längre period, är nu hemma igen. Hemma i England, Ausalien, Kanada, USA osv. Vi är "the last men standing". Två av dom sista i våran lilla grupp som fortfarande är ute och reser. Det är en himla konstig känsla. Och om ca 3-4 veckor så flyger Anika också hem till Kanada. Och kvar blir jag. Självklart så träffar man ju nya människor hela tiden, men det känns lite som slutet på ett kapitel. Ett helt nytt kapitel kommer att börja. Nästan som att börja resa på nytt igen, och jag har ingen aning om vart jag ska åka efter Mexiko just nu. Jag har lite planer för hösten, men Augusti och September månad vet jag inte vart jag spenderar. Jag väljer mellan 3 ställen och det är himla svårt att bestämma sig! 

 

Men vad jag vet är att jag har haft 5 1/2 underbara månader. De flesta av mina förväntningar blev mer än uppfyllda, och jag har lärt mig mer om mig själv och om livet än vad jag ens anade att jag skulle, jag har förändrats och växt som person och blivit mycket mer självsäker. Och sist men inte minst sett så otroligt vackra platser och fått vänner för livet. Och vart jag än hamnar de kommande månaderna så vet jag att det kommer bli bra. Ett nytt äventyr! 

 

Folk frågar mig när jag ska åka hem. Eller vart mitt hem är osv. Och helt ärligt så ser jag inte Sverige som mitt hem just nu. Home is where my backpack is, och det är faktiskt okej! Så mitt resande hem kommer att fortsätta resa ett tag. Låt oss se vad nästa halvår har att bringa! 

 

 ♥♥♥♥♥