Paulas Blogg

Var och tömde mitt skåp på jobbet med Jennifer igår. Det låter knäppt, men det känns sorgligt. Det är slutet på ett kapitel i mitt liv. Ett bra kapitel. Ett fint kapitel. För nio månader kom jag hem till Sverige efter Centralamerika, och det enda jag ville var tillbaka. Tillbaka till livet där man vaknar varje dag och inte har någon aning om vad dagen bringar. Och somnar lycklig varje natt för man har haft ännu en helt underbar dag i det okända. Varje dag är ett äventyr, allting är spännande och nytt och och man skrattar så att man får ont i magen varje dag. Lycka. Ren lycka, helt enkelt. Att åka ifrån det och komma hem till vardag känns alltid tungt. 

 

När jag kom hem så levde jag ett bra tag på alla fina minnen. Gick igenom bilderna och log för mig själv. Men det var dags att ta tag i vardagen. Jag hade ett jobb som bara kändes så himla ångestframkallande att gå tillbaka till, och jag ville ha något nytt, bra jobb, och jobba mycket, så att jag snabbt kunde åka iväg till Lyckan igen. För det var väl det jag letade efter egentligen. Samma lyckokänsla. Att må så himla bra och bara känna sig så himla tacksam att man lever varje dag! 

 

Så fick jag mitt jobb på Ica. Jag jobbade hela sommaren. Mådde inte jättebra den sommaren. Tänkte för mycket och levde för lite. Längtade tillbaka och gick långsamt in i samma mörka hål som jag varit i förut när jag inte mått bra. När man hatar allt. Sig själv framförallt, just för att man hatar allt. Varför kunde inte jag hitta den lycka som alla andra verkade finna i att bara vara hemma. Varför var jag tvungen att fly och åka iväg för att må bra? Men jag jobbade på, så mycket jag kunde, flydde någon vecka till Grekland, och sen en vecka till för att jag kände direkt hur bra jag mådde av att se havet igen. 

 

Sen kom hösten. Jag bestämde att om man är inte känner sig glad på sommaren, när allting ändå är grönt och blommigt och fint, så mår man nog ännu sämre på hösten, när allt blir mörkare och tråkigare. Men jag tänker vägra! Jag bestämde att nu tänker jag må bättre. Jag vet att jag kan vara en positiv, glad människa som mest ser det som är bra i livet, och inte det som är dåligt. Så den människan tänker jag tvinga fram igen. Och sånt fungerar faktiskt! Istället för att se mörkret och regnet och rusket, så såg jag dom eldiga vackra löven, levde på dom soliga dagarna och jobbade mycket, men försökte även hitta tid åt vänner. Vad jag inte förväntat mig var att hitta fina vänner på jobbet också. Hela sommaren hade jag mest sett jobbet som ett jobb och inget annat. Men helt plötsligt var det till och med roligt på jobbet ibland, och det fick mig att må så himla mycket bättre.

 

Under hela sommaren och hösten, hur dåligt eller bra jag än mådde, så såg jag hela tiden ljuset i slutet av tunneln. Jag hade hela tiden ett mål. Snart snart snart snart får jag resa igen. Snart får jag vara helt obeskrivligt lycklig igen. 

Men sen kom det till en punkt där jag insåg att jag behöver inte längta efter lyckan längre. Längtan efter att resa fanns där, jättemycket. Men att längta efter att komma bort och må bra igen behövde jag inte göra. För jag mådde  helt plötsligt så himla bra igen! Jag behövde inte sätta mig på ett flygplan. Jag behövde inte fly. Jag behövde inte sitta på en strand i karibien, eller på favortirestaurangen i Sydney. Jag kunde vara lycklig i mig själv, av bara livet. Jag kunde se att livet kan vara fint och bra och lyckligt även fast man inte trivs jättebra där man bor, även fast man "bara" har ett jobb på Ica, även fast man längtar bort mest av allt. Jag har hela mitt liv varit en positiv, glad människa, en "no worries" person, en som ser glaset halvfullt istället för halvtomt.. Och det känns himla fint att ha hittat tillbaka till den människan. Livet är så himla bra, och allt allt allt har med inställning att göra! 

 

Och snart är detta "tråkiga", fina, långa kapitlet snart slut i mit liv, och ett annat börjar. Ett som förhoppningsvis är ännu finare och bättre, men på ett helt annat sätt. Jag har varenda gång kännt att jag lämnat skiten bakom mig när jag åkt iväg, för att komma iväg till ställen där allt är bra och livet leker. Men att känna att man inte lämnar någonting som är skit bakom sig, utan någonting som faktiskt är fint och bra, det är en helt ny känsla. Men jag gillar den! Vad 2013 bringar har jag ingen aning om. Men att jag ska vara riktigt jävla sjukt lycklig är en sak som är säker! 

 ♥